Ständig Bön för Äktenskap och Familj: Veckobrev

Ständig Bön för Äktenskap och Familj

Det här är en mötesplats för bönekedjan Ständig Bön för Äktenskap och Familj. Här kan du skriva nyheter, erfarenheter, funderingar, tankar ... ja allt, stort som smått, som vi vill dela med varandra och andra! Varmt välkommen (även om du inte är med!) önskar Colette Johnsson, samordnare i Sverige! Läs mer här!

2013-08-05

Veckobrev

Hej allihopa;

Här kommer Fr. Johnnys brev igen. Mycket har hänt sedan sist. En av mina njurar hade en tumör och den har nu blivit bortopererad. Tyvärr visade det sig att jag hade två sjukdomar,som läkaren sade. Jag har lymfom men, läkaren betonade att det är botbart. Jag har redan fått tid hos en onkolog nästa vecka.

Jag är väldigt tacksam till alla ni, som har bett för mig och/eller tagit kontakt med mig genom telefon, mail och besök. Det betyder mycket. Vi behövde både andligt och mänskligt stöd och jag erfar att jag har fått det. Tacksam om ni fortsätter att be för mig, Bengt och barnen att vi får den hjälp vi behöver för att klara situationen. Jag har för avsikt att vara helt öppen och inte låsa in mig.

Den 9 juli fick jag besked att operationen skulle bli lite mer komplicerad än jag hade väntat mig. Dagen efter åkte vi till Visingsö och cyklade i ett par dagar, innan vi åkte ner till Arild (en liten pärla i Skåne) och firade vår 40års bröllopsdag några dagar med barn och barnbarn. Tyvärr kunde inte Francis och familjen vara med, men de hade varit hos oss i 2 veckor strax innan vi åkte iväg. Casper har nyligen börjat gå och han är bedårande.

Det finns ett litet kapell vid stugan i Arild och tre gånger under vårt besök firades en vacker Mässa kl.9 på morgonen. Dagen innan vi åkte hem biktade jag mig och prästen sade till mig att jag var förmodligen rädd för framtiden och utgången av operationen och att jag skulle öva att säga "Herre, jag litar på dig". Dagen efter åkte vi hem och jag tvättade kläder hela första dagen hemma. På morgonen nästa dag infann jag mig på sjukhuset. Jag var helt lugn och operationsläkaren frågade mig: "Är du alltid så lugn?" Jag vet att det var alla böner som hjälpte mig. Nu känns det som en sorts terapi att sitta här och skriva. Jag måste medge att jag har haft några mörka stunder också, men de har inte varit långvariga och jag skäms inte för dem heller.

Varma hälsningar;

Colette